Det hände mig ..

Tänkte berätta om vad som hände mig för ungefär två år sedan. Jag fick utomkvedsgraviditet/ Utomkvedshavandeskap . Det var några som ville läsa om det, så här kommer en ganska lång berättelse om det.

Allt började den 6:e April, jag Fredrik och hans pappa satt och åt middag, kommer till och med ihåg vad det var för mat - Lax och potatis. Helt plötsligt kände jag hur det högg till i högersidan av magen, det gjorde så fruktansvärt ont. Jag tryckte i mig maten fort som fan och sprang in i Fredriks rum och börja gråta som ett tok och bara skrek.

Han fick nästan panik och frågade vad det var med mig (eftersom jag inte visade någonting vid köksbordet, förstod han inte varför jag helt plötsligt börjat stört gråta), jag berättade att jag hade as ont i magen, han viste ju inte vad han skulle göra så han hämtade två Panodil. Jag slängde i mig dom och vi kollade på film, sen kände jag hur det släppte, jag kan beskriva smärtan som mensvärk gånger tusen, som om någon stack en kniv i mig varje gång det högg till. Sen trodde Fredrik att det kanske var blindtarmen, men inte jag eftersom smärtan hade släppt sa jag - "men det var nog bara mensvärk".

Jag hade inte haft några smärtor i magen sen dess. Så jag trodde att det inte var någonting. Men så kom dagen, 20:e. Jag var hos pappa, och då kom den fruktansvärda smärtan tillbaks, fast denna gången ännu värre jag fick kramper, och de högg, de tryckte i revbenen så jag inte kunde andas( kändes lite som håll). Jag kunde inte gå, sitta eller ligga. Men jag visade inget för pappa eller Anne, men dom förstod ganska snabbt att allt inte var som det skulle. Jag var inte alls som jag brukar, glad, pratig och skrattig, nej jag satt tyst och var vit i ansiktet. Även då fick jag Alvedon och det hjälpte. Pappa sa att vi skulle åka in till akuten, men det ville inte jag. Trodde fortfarande inte det var något allvarligt.

Fast på natten när alla låg och sov, kom det tillbaks. Då viste jag inte vad jag skulle ta vägen, trodde seriöst jag skulle avlida! Men jag ville inte väcka pappa, så jag ringde hem. Men inget svar, ringde till mormor och hon svara! Jag berättade för henne vad som hade hänt, och hon sa att hon skulle komma och hämta mig direkt och att vi skulle åka in till akuten. Men jag tyckte inte att hon skulle behöva åka in till Borås mitt i natten, så jag sa att hon skulle hämta mig på morgonen istället. Hon var tveksam, men sen gick hon med på det. Och fan va jag ångra mig när jag lagt på, det var den värsta natten i mitt liv! De högg och det krampa.

Tidigt på morgonen kom mormor och hämta mig. Jag hade fortfarande lite ont, men inte lika mycket. Och pappa kände sig så dum och dålig. För att han inte hade vart med mig på akuten dagen innan. Men det var ju inte hans fel, det var ju jag som inte ville in och sa att det inte var så farligt.
 
I alla fall, vi kommer dit. Fick komma in i ett rum nästan direkt, berättade vad som hade hänt. Och då fick jag ta massa blodprov och till sist graviditets test. Det visade positivt, så jag fick göra en sån där äcklig gyn undersökning. Det konstiga var att dom inte såg något foster. Så hon sa det att dom trodde att det var ett missfall, för ibland kan det visa positivt om det inte gått så långt sen man fick missfall. Så jag skulle få komma tillbaks efter en vecka.

Den 27:e  åkte jag in med mormor igen. Och jag hade inte haft det minsta ont på hela veckan, så jag trodde ju att det var missfall då. Vi fick sitta och vänta i en timme för att komma in och ta blodprov. Efter det, fick vi vänta ännu en timme i väntrummet. Så kommer en sköterska och säger att dom ville göra en ny gyn undersökning. Efter det fick vi vänta ännu ett tag i det där väntrummet. Sen kommer det en sköterska och berättar att jag måste stanna på sjukhuset för operation, och vad som hade hänt osv. Då brast det för mig, och jag börja stört lipa. Mormor sa att hon kunde stanna med mig, men jag ville vara själv och tvingade henne åka.

Jag kördes in i det där jävla rummet igen, där dom tog blodprov IGEN, men denna gången var jag väldigt svårstucken, minns inte hur många gånger dom fick försöka innan det kom blod. Efter det körde dom ner mig till avdelningen, där jag fick ett eget rum ( tur att det inte var någon mer i samma rum). Jag var tvungen att duscha med ett speciellt schampo och ha på mig sjukhuskläder. Timmarna gick, och jag började bli nervös, och satt och grät för mig själv. Jag var helt deprimerad, hade inga pengar på mobilen så jag kunde ringa till Fredrik och berätta vad som hänt det var nog det som var jobbigast. Mamma ringde och jag bad henne ringa till Fredrik och be han ringa mig, jag ville berätta själv om vad som hade hänt.

Bara av att höra hans röst började jag gråta, det var en sån jävla lättnad. Nu kände jag mig inte längre ensam, även om han var 140 mil ifrån mig. Jag berättade vad som hade hänt, och jag har aldrig förut vart med om att han vart så där orolig. När jag pratade med honom kände jag mig inte alls lika rädd för operationen längre, men han blev bara mer och mer rädd ju mindre tid det var till operationen. Jag kommer fortfarande ihåg vad han sa "Du måste klara det, du får inte lämna mig, hade jag kunnat så hade jag vart där du vet att jag älskar dig". Jag är så evigt tacksam över att han pratade med mig flera timmar, jag har nog aldrig behövt honom så mycket som då.

Vid tre tiden kom en läkaren in och berättade att jag får vänta med min operation till åtta på kvällen, för att dom hade fått en akutsjuk patient som var tvungen att operaras före. Jag blev lättad samtidigt som jag blev väldigt arg, för vadå om dom sa till mig att jag var tvungen att operaras då var väl jag också akut. Timmarna gick, jag började bli riktigt hungrig (men fick inte äta någonting, hade dropp). Kollade på "vem vill bli miljonär" när dörren öppnades och in kom två läkare och sa att det var dags nu. Dom körde ner mig i sängen till operationen, och fan va irriterad jag var då tänkte "som om jag inte kan gå själv eller". Men ju närmare vi kom operationsavdelningen. Och när jag såg skylten "Operationsavdelningen" fick jag näst intill panik. Sa "tänk om jag vaknar mitt i allt, eller tänk om jag inte vaknar alls!". Men dom försökte lunga ner mig och sa att det skulle gå bra och att jag inte skulle känna något.

Jag kördes in i operationssalen och dom som skulle operera mig verkade väldigt snälla, jag kommer ihåg tre av dom: killen som höll masken som jag skulle andas i, tjejen som gav mig nån grejs så jag somnade och en till tjej. Jag blev mycket lugnare och kände mig inte alls lika rädd längre. Killen satte på mig den där masken, och den ena tjejen berättade vad hon gjorde hela tiden sen sa hon "Nu ska jag ge dig en medicin som gör att du blir varm i kroppen och det kommer snurra lite". Okej, och sen helt plötsligt börjar jag skratta som fan och säger " DET SNURRAR". Efter det minns jag inget mer än den där stora lampan dom hade ovanför mig.

Jag vaknade upp av att någon sa "janette, det är dags att vakna". Jag fattade ingenting, vart var jag? Sen kom jag på att jag hade opererats, jag bad om vatten, jag var as torr i halsen. Frågade vad klockan var, det såg ljust ut u korridoren så jag trodde att det var morgon. Men fick veta att klockan var strax efter tolv på natten. Det var vist lamporna som lyste då haha. Jag fick smärtstillande och kördes upp på "mitt" rum igen.

En kill sköterska kom in och frågade om jag ville ha något att dricka, helt från ingenstans ville jag ha äppeljuice. Haha okej så det fixade han åt mig, och så säger han att jag kommer att behöva gå på toa om så där en timme, men att jag inte fick gå själv för att jag fortfarande kände mig snurrig och kunde ramla.

Morgonen kom och jag väntade på att få åka hem, för det hade dom lovat mig dagen före. Men så kommer en sköterska in och säger att jag inte kan åka hem. Dom ville ha kvar mig för att se så att allt gick bra, och att jag kunde gå igen osv. Då brast det för mig, jag skrek rakt ut : jag vill inte vara kvar på det här jävla sjukhuset!

Och bad om att få låna en telefon, ringde mamma och sa att hon skulle komma och hämta mig, jag skulle fly därifrån om det var så, hem skulle jag!

Mycket riktigt mamma och mormor kom och hämtade mig, men sköterskorna tyckte in om det. Och sa att "du åker hem på egen risk nu". Jag hade sjukt ont vid ärren när jag skulle gå, men jag visade det inte för dom eftersom dom säkert hade tvingat mig vara kvar.

Alltså var det inget missfall, utan jag hade fått något som kallades " utomkvedsgraviditet/ Utomkvedshavandeskap.
Det menas att fostret hamnat utanför livmodern, i mitt fall i en av äggledarna.

Så nu har jag bara en kvar. Jag mår bra idag, det negativa är att jag bara har 50% chans att få barn,
och att jag har 3  ärr på magen, dock ganska små och det enda man lägger märke till är under naveln.